Det finns ett ord som kan sammanfatta alla känslor från gårdagens lopp, det ordet är WOW!

Jag hade turen att vinna en startplats till det här loppet via Instagram och en tjej som heter Terese. Så på morgonen den 5 maj hämtade jag upp henne i stan så att vi tillsammans kunde åka till Jonsered.

När vi kom fram var det ett stort startområde med olika saker att kolla in. B.la hade man möjlighet att låna skor under loppet. Jag var först lite skeptiskt till det där, jag hade ju mina Salming Trail men efter lite övertalan hittade jag ett par som jag tänkte testa. Med låneskorna på fötterna tog vi oss till tältet där de sålde skor och där fanns ett par likadana som jag tänkte låna till försäljning fast i en annan färg, så jag slog till och köpte ett par och bestämde mig för att de fick bli mina raceskor.

Därefter var det förberedelser med nummerlappsuthämtning, uppvärmning och lite andra raceförberedelser.

Några minuter innan start ställde vi oss på plats, önskade varann lycka till och sakta men säkert kom de där härliga fjärilarna i magen. Det var förväntan, spänning och lite oro som rörde runt i kroppen.

Km 0-4

Starten gick och den första km gick på asfalt längs vattnet. Det var många som sprang på fort men jag strrssades inte av att bli omsprungen. Mitt mål med dagens lopp var att ta det lugnt och försöka njuta. När 1 km var avklarad började klättringen och redan där var det lika bra att följa ledet och börja gå. Det gick upp, upp och upp. Efter en stund kunde man börja springa lite grann för att sedan gå ner i tempo och traska upp för nästa backe. Inne i skogen var det ett gäng herrar som stod och spelade musik med olika instrument och det var riktigt kul att möta de där ute. Jag upplevde att de första 4 km gick mestadels uppför men jag stressades inte av det utan njöt av den fina naturen.

Km 5-8

På det här loppet hade de delat ut muggar innan start som man skulle bära med sig om man ville ha vätska under loppet. Jag hade med mig min löparryggsäck så jag behövde aldrig stanna för vätskepaus. Denna delen gick fort och jag betade av km efter km.

Km 9-12

Tröttheten började krypa på men jag matade på och gick i de uppförsbackar som kom. Det var några riktigt jobbiga under den här delen. Men jag visste också att efter 13 km skulle det gå nerför så det var bara att bita ihop, stå emot tröttheten och kämpa vidare med ett leende på läpparna.

Km 13-16

Nu började det gå nerför men här var det väldigt tekniskt så man kunde inte kuta på så snabbt. Jag hade en kvinna framför mig som jag höll rygg på och det var riktigt bra. Tillsammans tog vi oss an de små och trixiga stigarna.

När man trodde att det sista backarna var besegrade sprang man över en lekplats med sand för att sedan mötas av den sista stigningen. Den var riktigt tung. Men samtidigt visste man att det var den sista. Väl uppe såg man byggnaderna där målet var, det gick ner, ner, ner tills man tillslut kom ut på asfalten för att köra de sista hundra metrarna in i mål.

Det var en riktigt god känsla att komma ut på asfalten och trycka på det sista och köra ända in i mål.

Väl i mål stod Terese och tog emot mig och jag fick en oerhört fin medalj om halsen. Jag var så glad! Jag hade hållit mig till planen, jag mådde riktigt bra och framför allt hade jag haft kul och njutit längs vägen. Precis så som jag ville.

16 km i skogen och det tog mig 1:50:00. En tid jag är väldigt nöjd över med tanke på min målsättning.

Jag kan verkligen rekommendera dig att springa Icebug Backyard Trail fall edition som är till höst. Kanske ses vi där!

/Karro