Lyckorus

Dagen efter varvetmilen och ett härligt lyckorus finns inom mig. Att klara 10 km på 50 min har varit ett mål under en längre tid och äntligen slog jag det, med råge. Men vi tar det från början…

Vädret var helt perfekt, runt 0 grader och strålande sol, knappt någon vind och torra vägar. Mitt skobekymmer blev helt plötsligt en självklarhet, snabba skor på!

Jag åkte upp till Viared där loppet skulle gå och hämtade ut min nummerlapp, kände tävlingsnerverna slå på och mötte många glada löpare.

Ca 30 min före start började jag värma upp med lugn jogg i 10 min för att sedan stretcha och köra några korta fartökningar. Efter uppvärmningen var det dags att placera sig vid start.

De sista minuterna innan start rusade iväg och plötsligt var det dags att ge sig av. Mitt mål var tydligt, under 50, så det gällde att hålla högt tempo från start.

Jag försökte att inte ryckas med av alla andra som rusade iväg och förbi mig. Jag försökte hitta min egna rytm och komma in i andningen.

De tre första kilometrarna gick fort, 4:29/4:31/4:43 så för att inte bli alltför trött sänkte jag tempot lagom mycket för att ladda batterierna.

Vid varvningen struntade jag i vätska och sprang om en del, fick en del hejjarop och fann nya krafter. Då kom jag ikapp en knallenlöpare som jag hade pratat med innan start. Vi hade samma mål så vi började springa tillsammans. Det blev min räddning. Mellan 6-7 var jag så trött men tack vare min medlöpare bet jag ihop och krigade på. Vips så hade vi bara 2 km kvar. Äntligen började jag se slutet. Vi passerade några löpare som var trötta och det gav också nya krafter.

Strax innan 9 km kollade jag tiden på klockan, 43 min! Jag skulle klara mitt mål. Då infann sig en sådan glädje inom mig. Jag fick lättare steg och enormt mycket kraft. Jag tackade min draghjälp för ett grymt jobb och berättade att det skulle bli personbästa för mig. Den känslan!

När det var 600 m kvar drog jag ifrån, kollade förstås så att det var okej med tanke på att vi hade kämpat tillsammans. Men jag hade mer krafter kvar och fick ett ok. Sista raksträckan kändes som ett glädjerus och strax innan mål stod min familj och hejade.

I mål på 47:10, jag hade 4:27 sista kilometern.  Jag slog mitt drömmål med råge och det var en sådan glädje. Jag klarade det! Jag trodde aldrig att det skulle gå såhär bra.

Jag vågade och jag satsade.

IMG_20180318_135937_207IMG_20180319_153817_336

Den här känslan är obeskrivlig och det är det som är så fantastiskt med löpning! Runners high all over!

/Karro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s