Racereport lidingöloppet- en bergodalbana av känslor

Lidingöloppet 29 september 2018

All träning var gjord, alla förberedelser klara och tävlingsdagen var kommen. Snart var det min tur att springa 30 km i skogen.

Jag åkte upp till Stockholm med Lisa och Elin och vi alla hade olika startled så efter att ha önskat varandra lycka till blev det dags att ladda var för sig. Jag såg de första startgrupperna springa iväg och jag kände att nervositeten började lägga sig. Jag hade varit ordentligt nervös under förmiddagen så det var skönt att det började gå över. Istället växte sig tävlingsinstinkten sig allt större.

Mitt mål inför dessa 30 km var att ta mig i mål, ha en riktigt go känsla i kroppen och att må bra hela vägen.  Det enda tidsmålet jag hade var att hålla mig så nära 3 h som möjligt. Jag hade bestämt mig för att köra varje 5 km som ett delmål, så totalt skulle det vara 6 delmål innan det slutliga målet.

Precis innan starten spelades det upp en låt från filmen ”gladiator” och jag rös i hela kroppen. Den känslan var magisk och vips så gick startskottet och alla sprang iväg.

KM 1-5

Det var trångt vid starten men jag kände att det är ingen idé att stressa upp sig för det. Det var mycket jojolöpning och det tog nästa 2-3 km innan jag kom in i en bra takt. Vädret var perfekt trots att jag stod och frös innan start. Men det var verkligen rätt beslut att springa i shorts och tunn långärmad tröja. Första 5 km gick fort och delmål 1/6 var avklarat.

KM 6-10

Jag hittade ett bra flyt i löpningen och de backar som rundan bjöd på var jag stark i. Jag kortade ner steget, höjde blicken, andades ordentligt och trippade upp. Jag kände mig stark och framförallt så njöt jag. Vid 7 km kom vi till en grusväg med mycket folk och även en läktare med publik som hejade på och det gjorde att jag fick ännu mer energi. Strax innan jag nådde 10 km tog jag en gt-tablett och en liquid (produkter från enervit). Jag körde efter deras rekommendationer och ville se om denna energi gav mig den kraft jag behövde. Vid 10 km var det dags för en ny vätskekontroll, mer vatten och delmål 2/6 avklarad. Första milen var avverkad och jag mådde hur bra som helst.

KM 11-15

Den här 5:an upplevde jag rätt enkel. Man sprang igenom någon peppstation som verkligen gav den energi som behövdes. Jag gjorde high-five med barn och klappade i takt till musiken som bjöds längs vägen. Km efter km avverkades och jag gillade verkligen att de visade en nedräkning av antal km kvar istället för att visa hur långt man hade sprungit. Jag hade fortfarande ett bra flyt i löpningen, energin verkade funka och jag mådde hur bra som helst. Delmål 3/6 avklarat, bara hälften kvar.

KM 16-20

Nu visste jag att man skulle nå en av de jobbigaste partierna på banan. Så den mentala biten handlade mest om att ”klarar jag denna 5:a kommer jag klara loppet”. Det var backe upp och backe ner, men också fin natur att njuta av. Jag är väldigt glad att Elin hade målat upp den här biten som en av de värsta, det gjorde att jag tyckte att den inte var så jobbig som hon sa. Jag tänkte på Rya åsar och Lisas ord ”kommer det en uppförsbacke så kommer det ju en nedförsbacke”. Små enkla ord som gjorde den här 5:an lättare än vad jag trott. Strax innan 20 km tog jag en gt-tablett och en liquid för att hålla mig till planen. 4/6 5:or gjorda, bara 2 kvar. Det här klarar jag!

KM 21-25

Jag var inne på den sista milen och känslan var fortfarande god även om jag började bli trött. För att inte hamna i någon svacka skickade jag ett sms till min man ”9 km kvar 💪” Jag fick lite pepp och det var precis det jag behövde. Jag hade strax klarat av 5/6 delmål, jag närmade mig målet, jag skulle klara 30 km i skogen och jag visste att den berömda abborrbacken närmade sig. Precis innan den backen kom en vätskestationen, jag drack vatten, passade på att gå på toa, tog sedan lite cola för att orka den sista biten.

KM 26-29

När abborrbacken kom bestämde jag mig för att gå upp för den. Jag ville inte att den skulle knäcka mig. Med starka steg tog jag mig upp för den. Den var faktiskt inte så jobbig som jag trodde och sista alsfalterade biten kunde jag springa på igen. Benen började värka, men i övrigt kändes kroppen riktigt bra. De sista peppstationerna man sprang igen höjde jag mina armar och klappade i takt till musiken. Hela kroppen var varm och fylld av lycka och de sista kilometrarna rullade på i rask takt.

KM 30

Sista biten var bara nedför och jag kunde trycka på, öka farten ännu mer och att komma ner på gräset och springa på upploppet var en sådan fantastisk känsla. Att sedan komma in i mål och få den där medaljen om halsen, den känslan är helt obeskrivlig. Jag ringde min man direkt och grät för att jag hade klarat det. Det här är det sjukaste jag gjort. Alla de känslor man går igenom under loppet, alla intryck, all smärta och glädje det är det som gör löpning så fantastisk. Det här var en 30 km lång bergodalbana av känslor. Jag klarade mitt mål med att hålla mig så nära 3 h som möjligt, min tid blev snygga 2.59.51!

DET HÄR VILL JAG GÖRA IGEN!!!

IMG_20180929_164638_478

/Karro

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s