Löparkalaset 6 timmars

Hej!

Så sitter man här i soffan och är nöjd och glad över att ha genomfört mitt andra 6-timmars lopp.

Med tanke på hur min känsla varit i kroppen under veckan var jag oerhört osäker på hur det skulle gå. Jag bestämde mig för att maratondistansen skulle bli mitt första delmål och allt över det en bonus.

Vädret var perfekt när vi kom ner till Göteborg, 4 förväntansfulla löpare och en glad supporter.

20190413_094847

Samantha som var en viktig del under mitt första 6-timmars lopp spelade även här en viktig roll, om inte en ännu viktigare, då hon var support åt mig, Skruven, Micke och Tess.

De första två timmarna gick väldigt bra, jag fyllde på med energi och höll mig till planen att springa 1 mil/timma.

Efter 2 timmar gav jag mig själv en present, att lyssna på en podd, vilket gjorde att km 20-30 kändes helt ok.

När vi hade sprungit hälften av tiden var det många löpare som försvann eftersom det var ett 1h/3h och 6h lopp.

Vid 35 km började jag må riktigt illa. Jag ville knappt ta någon enerig men Samantha gav mig lite godsaker som jag skulle få i mig under det kommande varvet.

När jag hade 1 varv kvar till maratondistansen var jag så oerhört trött, jag ringde min man för att få lite pepp och så fort jag hörde hans röst började jag gråta. Jag kände att ”nu får det räcka, Jag har klarat mitt mål”. Men när jag kom till varvningen fick jag inte stanna utan Sam skickade ut mig på ytterligare ett varv.

Det är det här som gör en supporter så himla ovärderlig. Även om jag var supertrött, illamående och hade bestämt mig för att vara klar, ser Samantha på mig att ”okej, hon är trött men hon kan ändå knata på”. Där och då var jag arg på henne för att jag inte fick stanna och vila, men efter några varv hade det gått över.

Jag avverkade ytterligare 3 km sen kom jag ikapp Skruven och tillsammans gick vi en stund. Ett tag efter det kom Micke ikapp oss.

När jag hade nått 47 km började jag klura på hur många varv jag behövde ha för att komma över 50 km. Ett varv ca 1500 m.

Helt plötsligt hade jag kommit ur min svacka och jag började känna att ”wow, 3 varv till ska ju inte vara så svårt”. Så tillsammans började vi tre jogga och betade av varv efter varv.

Ca 2 min innan sluttiden nådde vi Samantha och där stannade vi. Jag var så himla glad att jag kom över 50 km, jag landade på 52,4 km (en 8:e plats bland tjejerna) och det trodde jag verkligen inte på när jag åkte hemifrån på morgonen.

20190413_172443

Men det hade aldrig gått utan den grymma peppen från Skruven, Micke och Tess längs banan och med hjälp av Samantha som mer eller mindre föste mig vidare varv efter varv. Så tack Sam för att du var där igår, och även om du var lite väl hård emellanåt är jag oerhört glad över det idag. Stort tack till dig Camilla också som kom ner och sällskapade Samantha och tillsammans var ni lätt de bästa pepparna på banan igår!!

Kroppen känns ganska okej idag, men jag har varit oerhört trött och väldigt hungrig. Nu blir det några dagars vila innan löparskorna snöras på igen.

Ultralöpning är både skrämmande och fantastiskt! Det är djupa dalar och höga berg. Men det slutar ändå med känslan att jag älskar att springa!

/Karro

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s