Hej!

BUM 48 km.

Jag tänkte att du skulle få en liten racereport om det här loppet.

Starten var klockan 13 på lördag. Det var många timmar att gå hemma och vänta och ladda på för att få springa iväg.

Jag var väldigt nervös, jag visste att det skulle vara tufft. 900 höjdmeter på en runda skojar man inte bort. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle kännas eller om jag ens skulle klara av det.

Ca 90 min innan start körde min man ut mig till Hindås där starten skulle vara. Hämtade nummerlapp och sa hej då för att sedan gå iväg och äta en banan och 2 ägg.

Mötte några som jag kände och kunde hänga lite med de innan starten, vilket gjorde att nervositeten lade sig.

5 min innan start placerade löparna sig framför startlinjen. De sista minutrarna gick snabbt och jag kände ett lugn infinna sig. Det skulle bli en bra dag ute i skogen!

Startsignalen ljöd och vi gav oss av. Ganska snabbt hittade jag ett lugnt tempo där jag bara kunde jogga på. Ryggsäcken var packad med allt jag kunde tänkas behöva och jag hade en klar energiplan.

Efter 20 min tog jag en dextrosol och så nådde vi även den första tuffa backen. Sänkte tempot och gick upp i lugn och ro.

Efter 30 min åt jag lite russin för att hålla energin uppe. Jag var även noga med vatten och energidryck så att jag hade ett jämnt flöde på drycken.

Varje timma körde jag salttablett+gttablett och varje mil en gel. Däremellan var det dextrosol och russin.

Den första biten gick bra och jag kom in i ett bra lunk. Efter 12 km nådde jag den första vätskestationen, där blev det banan och en mugg cola. Sedan hängde jag på en löpare och när vi hade kommit en bit insåg vi att vi inte hade sett någon orange markering. Vi hade 4 st löpare bakom oss, totalt var vi 6 stycken som sprang en ganska lång bit extra innan vi insåg vårt misstag och fick vända. Det visade sig att den väg vi skulle tagit var bara en liten bit efter vätskestationen.

Efter den lilla felspringningen var det bara att bita ihop och jag var verkligen vaken på alla orangea markeringar efter det.

Upp till 24 km hade jag en riktigt bra känsla. Jag tog det lugnt, njöt av den fina naturen och höll mig till planen. Det var även här som jag mitt ute i skogen helt plötsligt hör ”hejja på, kämpa, kämpa”. Det var min syster Anna och hennes man som var ute och gick. Det gav verkligen lite extra energi, så tack för det!

Strax innan 30 km var det en fruktansvärt lång backe som verkligen tog musten ur mig. Jag var ensam i skogen, det var varmt och även om jag visste att jag hade löpare bakom mig kändes det som om jag var den enda som utsatte sig för detta dårskap. Helt plötsligt dök de 4 löpare som jag sprang fel med vid 12 km upp bakom mig. Vi pratade lite och jag berättade om min källare jag besökte och sedan såg jag de springa allt längre bort från mig. Grusvägen var oändlig, naturen var fin men det var inte så mycket mer som var bra då. Tills en polisbil dök upp och hejade glatt, det gav lite extra bränsle och som en oas uppenbarar sig för en törstig person i öknen kunde jag vid vägens slut se det röda tältet där det var en ny vätskestation. Vilken lycka!

Där fyllde jag på med banan, apelsin och mer cola. Pratade med de 4 löparna som hade sprungit om mig vid 30 km och efter lite stretching körde jag vidare, jag hade nått 32 km och jag var vid Nordtorp strax ovanför Sandared. Jag kunde börja räkna ner på allvar!

Snart skulle jag även nå den värsta stigningen på banan och det var bara att koppla på pannbenet och jobba sig uppåt.

Tillslut nådde jag samma löpare som jag blev omsprungen av vid 30 km fast nu var det bara 2. De andra hade stuckit ifrån och där bestämde jag mig för att det var deras ryggar jag behövde hålla mig nära för att ta mig i mål.

Tillsammans sprang vi i ca 5 km och det var skönt att ha någon att prata med mot slutet. Jag var trött, kroppen värkte och till och med i nedförsbackarna gjorde det ont.

När vi sedan nådde skylten som talade om att vi hade 1,5 km kvar till mål var det en sådan lycka jag kände. Det gick på ren vilja det sista och sista kurvan innan vi såg målet var magisk.

Tårarna kom, vi gjorde high five med varandra och korsade mållinjen.

Jag gjorde det!

Medaljen om halsen, kramar vid målgång och min fina familj som hade tagit sig till målet gjorde mig alldeles varm inombords.

En sjukt häftig upplevelse där jag hade en plan och höll mig till den. Visst, vid 30 km var jag inte speciellt kaxig, men jag kunde ju inte direkt sätta mig i skogen och gråta för vem skulle hämta mig där? Det var även då jag satte på musik och fick ”din tid kommer” med Håkan Hellström uppspelad för mig som låt nr 3. Till och med min Spotify kände på sig att jag behövde peppen. Då sprang jag med ett leende på läpparna  armarna upp i luften, jag var ju ensam i skogen så varför inte spexa lite, och vips så var jag ur svackan.

Totalt blev det över 50 km för mig på grund av lite felspring. Och det tog sin lilla tid att ta sig över dessa 900 höjdmeter, ca 6 h 40 min. Men tiden är helt oviktigt. Jag är så glad att jag klarade det.

Extra tacksam är jag över att min kropp orkar av sådana här utmaningar. 2 st 6timmars lopp nov och april där jag sprungit 53 respektive 52 km och utan att springa speciellt långa långpass på helgerna kunde jag genomföra detta tuffa lopp med en hyffsat god känsla i kroppen.

Vi är ett fantastiskt team min kropp och jag!

/Karro