Stockholm maraton

Stockholm maraton 2/6. Ett mål jag strävat efter och ett lopp som var det näst varmaste i historien med 28-29 grader i skuggan.

Det gick inte alls som jag hade tänkt mig.

Jag ska berätta hur det var.

Jag var ordentligt förberedd och hade laddat med en rejäl frukost. 1 timma innan start sa jag hej då till min familj för att ge mig till startområdet och känna in den härliga stämningen.

Vid min startfålla sprang jag på min grymma löpcoach Samantha så jag hängde med henne och nerverna lugnade ner sig.

IMG_7813

En stund innan start kom och några fler kända ansikten, några som jag brukar springa med, Skruven och Micke, de skulle vara farthållare. Med härliga vänner fick jag uppleva en magisk start och sen var det dags att springa på Stockholms gator.

Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig i tid så jag sprang med Skruven och Micke som hade en sluttid på 4 h 15 min.

Redan vid de första vätskestationerna fyllde jag på med sportdryck för att kunna ha nytta av det längre fram.

Runt 7 km kände jag att jag fick slita mer än vanligt så jag släppte 4 h 15 min gruppen för att köra på för egen hand. Jag tog det lugnt och tog tid på mig för att få i mig vätska och runt 15 km släppte den dåliga känslan och jag kunde äntligen njuta av behaglig löpning.

Men vid 30 km började jag ta slut. Jag gjorde upp en plan om att det bara är 12 km kvar. Så jag försökte dela upp det i 4 st 3 km block. Men jag fick ganska snabbt revidera planen till 6 st 2 km. Det mentala spelet gjorde det riktigt svårt för mig. Jag fick börja gå för att finna orken igen.

Vid 32 km började jag må illa och blev lätt yr, jag gick över Västerbron och kunde inte ens springa ner för bron, målet kändes längre och längre bort.

Vid en vätskestation vid 36 km hade jag ingen som helst ork kvar. Jag var lätt vimmelkantig och kände att det var bäst att bryta. Jag stapplade mig fram till ett tält med sjukvårdare och fick ligga där en stund under en filt samt få i mig resorb.

Jag känner att det var ett bra beslut att kliva av självmant än att stappla vidare och kanske kollapsa 2 km längre fram. Självklart är jag besviken men ändå stolt att jag vågade kliva av när kroppen sa ifrån.

Kroppen mår okej även om jag är trött och det som glädjer mig i allt detta är att jag sprang 36 km och kroppen kändes stark hela vägen, förutom då vätskebristen. Och det tänker jag ta med mig.

Det var ett tufft lopp, med extrem hetta och jag känner mig ändå som en hjälte. Det var fruktansvärt och tårarna rann när jag väl insåg vad som skulle hända.

Men det som är lite smått fantastiskt i detta är att lusten att klara ett maraton växer sig allt starkare, jag ska ha revansch!

/Karro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s